Det är få stjärnbilder som ryms i synfältet på en vanlig handkikare. Den mytomspunna Corona Borealis - Norra kronan på svenska - är en av dem.
Stjärnbilden Norra kronan ser verkligen ut som en kungakrona och det har den gjort i årtusenden. Det var dengrekiske astronomen Ptolemaios som redan på 100-talet gav den sitt latinska namn (Corona Borealis) och lade den till sin lista över de då 48 stjärnbilderna (idag räknar vi med 88 stjärnbilder).
Bild 1 Norra kronan består av sju huvudstjärnor som mycket tydligt bildar en glittrande krona på stjärnhimlen. Det är ingen slump att den ingår i såväl grekisk mytologi som hos Australiens aboriginer (men de kallar den “Bumerangen”) och Nordamerikas indianer
Norra kronan är enkel att hitta mitt emellan de ljusstarka stjärnorna Vega (i Lyrans stjärnbild) och Arcturus (i Björnvaktaren). En stjärnklar natt i maj, nära midnatt tittar du mot Sydost och hittar Vega och Arcturus de två stjärnbilderna Herkules och Björnvaktaren (se kartannedan).
Mitt emellan dessa stjärnbilder ser du då den Norra kronan liggande upp och ned, med öppningen uppåt.
Avståndet mellan deyttre stjärnorna i själva kronan är drygt sju grader, vilket betyder att du kan se huvudstjärnorna i en handkikare med stort synfält. En lämpligkikareärenvanlig 7x50-kikare (t.ex.
Focus Handy 7x50 som har just 7 graders synfält).
I ärlighetens namn skall sägas att stjärnbilden även omfattar en del rymd och stjärnor utanför själva kronan. Det finns dock få galaxer eller andra djuprymdsobjekt i Norra kronan. Det är alltså ett objekt som är särskilt lämpligt att se för blotta ögat eller med en vidvinklig handkikare.
De ljusstarkaste galaxerna i stjärnbilden har en magnitud runt 14 och för att se dem behövs mycket stora amatörteleskop.
I Norra kronan finns däremot flera variabla stjärnor av olika typ. De mest spektakulära är två olika typer av novor:
T Coronae Borealis är en återkommande nova som normalt sett varierar i ljusstyrka mellan 10,6 och 9,9 i magnitud (dvs den kan t.o.m. ses med en handkikare) med några månaders cykel. I modern tid (1866 och 1946) flammat upp som en nova, då den sugit material från sin systerstjärna, vilken sedan exploderat i en fusionsreaktion. Vid novaexplosionen 1866 var magnituden så ljus som 2,0, vilket gjorde den till en av natthimlens ljusaste stjärnor.
R Coronae Borealis är en mycket ovanlig typ av variabel stjärna och normalt varierar i ljusstyrka mellan magnitud 6 och 7 (kan enkelt ses med en handkikare). Med ojämna mellanrum sjunker dock ljusstyrkan kraftigt ned till magnitud mellan cirka 10 och 14. Stjärnan upptäcktes redan på 1700-talet och har sedan dess noggrant följts av såväl professionella som amatörastronomer. Forskningen har ännu inte med säkerhet kunna säga vad denna snabba ljusförandring beror på.
Bilderna har gjorts m.h.a. gratisprogrammet Stellarium.
Bild 2 Norra kronan (Corona Borealis) är en liten stjärnbild mellan Herkules och Björnvaktaren. På majhimlen ligger den strax innan midnatt i sydost en bra bit upp på himlen. Skärmbild från Stellarium.