Herkules är en lätt identifierbar stjärnbild som ligger bra till i väster på hösthimlen. Stjärnbilden har fått sitt namn från den romerska guden Herkules och det är inte svårt att föreställa sig den starka guden med en träklubba i näven.
För oss amatörastronomer är Herkules mest känd för den vackra klotformiga stjärnhopen M13. I detta nummer visas hur denna stjärnhop och två andra stjärnhopar i Herkules hittas och observeras med teleskop och kikare. Längst ned på sidan visas en översiktskarta med de olika objekten markerade.
De klotformiga stjärnhoparna är några av natthimlens allra mest fascinerande objekt. Dessa är stora stjärnsamlingar som formades samtidigt som vår egen galax Vintergatan för 10 miljarder år sedan. Storleken varierar mellan tio och ett par hundra ljusår och de kan bestå av upp till en miljon stjärnor. De flesta objekt i Vintergatan som vi observerar med våra teleskop ligger i galaxens spiralskiva. Det speciella med de klotformiga stjärnhoparna är att de ligger i en slags halo i och runt galaxen, en del 10 000-tals ljusår utanför galaxens normala form.
Den täta ansamlingen av stjärnor i stjärnhoparna gör dem ljusstarka och trots de stora avstånden kan många av dem observeras med ett vanligt amatörteleskop. Det finns ungefär 150 klotformiga stjärnhopar i Vintergatan och åtminstone ett 10-tal kan observeras med ett mindre teleskop från vår del av jorden.
De tre klotformiga stjärnhoparna i Herkules (M13, M92 och NGC 6229) är markerade i översiktskartan längst ned på sidan. Kartan är fokuserad på Herkules som vid 20-tiden på kvällen ligger lite drygt 30 grader över horisonten. I november kan den observeras redan vid 18-tiden i väster och då nästan halvvägs mot zenit på himlen.
Messier 13 kan ses med alla typer av handkikare, tubkikare och teleskop. Den är faktiskt så ljusstark att en ung människa med fullgod syn kan se stjärnhopen med blotta ögat. Magnituden är 5,8 och det är ungefär där gränsen går för vad som är observerbart utan hjälpmedel. Som vanligt gäller naturligtvis att ju längre bort från städer och störande ljus, desto bättre kan de ljussvagare objekten observeras.
M92 är en lite ljussvagare stjärnhop (magnitud 6,3) och har en ljusare kärna och ljussvagare yttre. Den är trots det en av norra stjärnhimlens ljusstarkaste klotformiga stjärnhopar. Dock ofta förbisedd av amatörastronomer eftersom den ligger så nära den mer kända M13.
Både M13 ch M92 kan enkelt ses i en vanliga fågelkikare en mörk och klar natt. De syns som två dimmiga fläckar.
Stjärnbilden Herkules ligger i väster på höstkvällarna i norra Europa och är enkel att känna igen. I Herkules finns tre klotformiga stjärnhopar som du kan se med en större kikare eller ett mindre teleskop (se kartan). Bild: Karta gjord i Stellarium
Med en tubkikare eller ett teleskop kommer de att synas bättre, ju större brännvidd på instrumentet och ju högre förstoring. Den stora upplevelsen kommer med de lite större teleskopen - 6 tums diameter och större. Med 100 ggr förstoring och ett större teleskop kom mer du att kunna upplösa stjärnhopen i de enskilda stjärnorna. Särskilt Ml3 förvandlas från en disig fläck till en myriad av gnistrande stjärnor. I ett större amatörteleskop kommer M13 att se ut som fotografiet här intill.
Den tredje stjärnhopen är NGC 6229, vilken är betydligt ljussvagare än M13 och M92. Magnituden är 9,4 och det betyder att du behöver ett lite större teleskop för att se den. NGC 6229 innehåller två åldersgenerationer av stjärnor och en del forskare tror att stjärnhopen kan vara en rest av en sfärsisk dvärggalax.
För dig som planerar att observera de klotformiga stjärnhoparna i Herkules i höst rekommenderas att läsa på mer om dessa och andra stjärnhopar. Ju mer man känner till om objekten, desto större blir upplevelsen vid teleskopet. Ett bra ställe att börja är engelska Wikipedia. En bra sökterm på webben är "globular star dusters".
Använd gärna ett planetarieprogram för att skriva ut detaljerade kartor för att hitta stjärnhoparna på himlen.
Den klotformiga stjärnhopen M13 i Herkules är enkel att hitta även med en mindre handkikare. Den innehåller runt en miljon stjärnor. Med ett lite större teleskop och hög förstoring kan många av de enskilda stjärnorna urskiljas. Foto: Sid Leach/Adam Block/Mount Lemmon SkyCenter.