En av norra stjärnhimlens minsta stjärnbilder är Berenikes hår (lat. Coma Berenices). Endast tre stjärnor – α, β och γ Coma Berenices – utgör dess schematiska form på natthimlen. Trots dess begränsade utbredning på stjärnhimlen innehåller Berenikes hår en variation av intressanta objekt för amatörastronomer; hela åtta av de 110 Messierobjekten finns här. Under våren ligger denna stjärnbild bra till, mitt i söder och ett gott stycke över horisonten, mer än halvvägs upp mot zenit (se nedanstående karta).
Bild 1. Stjärnhimlen mot söder i mitten av april vid kl 23.
Mytologi
Stjärnbilden Berenikes hår har fått sitt namn från drottningen av den egyptiska provinsen Kyrene på 200-talet f.Kr. Vid ett tillfälle offrade drottning Berenike en hårlock till Afrodites tempel för hans välgång i ett krig. Hårlocken försvann och matematikern och astronomen Konon från Samos förklarade att den hade förts till himlen och placerats bland stjärnorna. På detta vis fick stjärnbilden sitt namn. Med lite fantasi kan man se figurer och mönster bland stjärnorna och förstå hur stjärnbilderna har fått sina mytologiska namn. Att se en hårlock i stjärnbilden Berenikes hår är dock inte självklart; troligen var den mer iögonfallande på en stjärnklar natthimmel i Nordafrika för 2200 år sedan än den är från Sverige idag.
Stjärnorna
Diadem – α Comae Berenices– är den nedre, vänstra stjärnan i Berenikes hår (se stjärnkartan) och är märkligt nog den näst mest ljusstarka av de tre huvudstjärnorna (den ljusstarkaste stjärnan i en stjärnbild brukar ju benämnas α (alfa) och sedan stjärnbildens namn på latin). Dess magnitud är 4.32, vilket gör att den hör till de mer ljussvaga stjärnor som är synlig för blotta ögat. Från städer och andra upplysta områden kan den vara svar att se utan en kikare. Avståndet från vårt eget solsystem är 63 ljusår.
Bild 2. Berenikes hår med djuprymdsobjekt (som underlag för observation med eget teleskop bifogas en större stjärnkarta i slutet av denna Astroinfo).
β Comae Berenices är mittenstjärnan och alltså den ljusstarkaste av de tre stjärnorna och har magnitud 4.3. Det är en dvärgstjärna och den ligger på 29,8 ljusårs avstånd från vårt eget solsystem.
γ Comae Berenices är en jättestjärna på 170 ljusårs avstånd med magnituden 4.35.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att de tre huvudstjärnorna alltså är tämligen ljussvaga och att de för blotta ögat upplevs ungefär lika stora på himlen. Avståndet mellan respektive stjärnpar (α och β Comae Berenices respektive β och γ Comae Berenices) är cirka 10 grader. Ett bra sätt att mäta 10 grader på himlen är att knyta näven och sträcka ut armen upp mot himlen – 10 grader är ungefär en näves skenbara bredd på himlen.
Djuprymdsobjekten
Tack vare alla djuprymdsobjekt är Berenikes hår en populär stjärnbild för amatörastronomer. Här finns alltså 8 av objekten i Messiers katalog över 110 galaxer, nebulosor och stjärnhopar. Dessutom ligger Berenikes hår granne med stjärnbilden Jungfrun (Virgo) och den spektakulära galaxhopen Virgohopen. I själva verket ingår flera Berenikes hår galaxer i Virgohopen.
Virgohopen
Galaxerna i universum är i allmänhet samlade i olika kluster eller hopar. Vår egen galax Vintergatan ingår i den Lokala Galaxhopen med ett 50-tal galaxer (där t.ex. Andromedgalaxen ingår). Virgohopen är en betydligt större galaxhop med någonstans mellan 1300 och 2000 galaxer. Såväl vår egen Lokala Galaxhopen och Virgohopen ingår dessutom i ett ännu större kluster av galaxhopar, kallat Virgosuperhopen. Denna superhop består sammanlagt av cirka 10 000 galaxer. Att den kallas ”Virgosuperhopen”, beror på att Virgohopen är en så stor galaxhop och ligger i superhopens centrum. Det observerbara universum innehåller i sin tur miljontals superhopar. Universum är stort….
Som tur är bor vi bra till i vår egen galax för att kunna observera en handfull galaxer i Virgohopen och flera av dem ligger alltså i stjärnbilden Berenikes hår. På den andra stjärnkartan, som är en ”närbild” över Berenikes hår, kan du se några av galaxerna i Virgohopen längst ned till höger. Det är endast galaxerna i Messiers katalog som visas i kartan och en del av dem räknas till Berenikes hår och de andra till stjärnbilden Jungfrun. Nedan beskrivs några av dem, vilka är lämpliga att observera med ett mindre teleskop.
M85 – Elliptisk galax
M85 är den galax som ligger längst åt ”nordväst” av de som ingår i Virgohopen. Som ses på kartan, så ligger den diagonalt mot β Comae Berenices. Magnituden är 10 och eftersom det är en elliptisk galax (utan synliga galaxarmar) kan den lätt misstas för en stjärna i ett mindre teleskop. Men ju större teleskop och högre förstoring, desto enklare är det att se dess utbredning. Forskarna tror att den har utsatts för en krock med en annan galax för länge sedan och att det möjligen finns ett svart hål i dess centrum. Avståndet från Jorden är cirka 60 miljoner ljusår.
M100
Strax nedanför M85 finns den stora, vackra och typiska spiralgalaxen M100. Det är en av Virgohopens ljusstarkaste och största galaxer och den ligger på cirka 55 miljoner ljusårs avstånd från Jorden.
Bild 3. M100 - spiralgalax. Foto: ESO
M53 - Klotformig stjärnhop
M53 är en förhållandevis ljusstark s.k. klotformig stjärnhop som är enkel att hitta med en handkikare eller ett mindre teleskop. Som framgår av kartan ligger den ungefär 1 grad ”nordväst” om α Comae Berenices. Magnituden är 8,33, vilket gör att den i en vanlig handkikare eller i en tubkikare syns som suddig fläck. Som för alla djuprymdsobjekt och speciellt de klotformiga stjärnhoparna, så ökar dock detaljrikedomen ju större teleskop man har tillgång till. I ett teleskop med minst 15 cm öppning (t.ex. Nexstar 6SE eller Nexstar 8SE) och hög förstoring (2-300x) glittrar de 1000-tals stjärnorna som juveler i ett smyckeskrin.
Bild 4. M53 - klotformig stjärnhop. Foto: ESA/Hubble & NASA
M64 -Blåtiran
På en linje mellan α och γ Coma Berenices ligger två större galaxer: Messier 64 och NGC 4565. M64 ligger närmare α och NGC 4565 närmre β Coma Berenices.
M64 är en galax med ett spektakulärt utseende; i ett större amatörteleskop ser man det stora, mörka rymdstoft som döljer centrala delar av galaxen, vilket får galaxen att se ut som ett öga. På engelska har M64 flera smeknamn; bl.a. Black Eye Galaxy (”Blåtiran”) och Evil Eye Galaxy (”Det Onda Ögat”).
Tack vare galaxens ljusstyrka (magnitud 9,36) är den synlig med i stort sett alla amatörinstrument. Det viktigaste är att det är en klar och månfri natt, så långt bort från ljusföroreningar som möjligt. Och som vanligt: ju större diameter på teleskopet, desto mer detaljer kan man se.
Bild 5. M64 - Blåtiran - spiralgalax i Berenikes hår. Foto: NASA och The Hubble Heritage Team.
Vid en första anblick tycks M64 vara som vilken annan roterande spiralgalax som helst, med galaxarmar som ”långsamt” snurrar med i galaxens rotation. På 1990-talet upptäckte dock forskarna att stjärnorna visserligen roterar med galaxen, men att den yttre, interstellära gasen roterar i motsatt riktning. På fotot från Hubble-teleskopet ses i de yttre delarna av galaxen, mängder av unga blå stjärnor vilka nyligen har bildats ur den roterande gasen. De rosa områdena är nebulosor vilka lyser upp av det ultravioletta ljus som de nybildade stjärnorna skickar ut. De amatörastronomer som bor i de yttre delarna av M64 har sannerligen en spektakulär natthimmel att observera.
Text: Claes Tunälv